2012-12-15 15:40 #0 av: ks.gerbil

kommer alldrig på några namn för mina berättelser.. men iaf här är en ganska lång men läs gärna hela coh sen berätta vad ni tycke :)

Lidja stirrar på spegeln, det är sigsjälv hon ser. De hårt sminkade ögonen, den svart färgade håret. Så har hon sett ut dem senaste 5 åren. Det va då allt började rasa ihop, det va då hon och pappa fick flytta till den här jävla fula gamla stan. Hon känner för att gå ut och röka men det är ingen ide snart kommer dem från socialen och då får det inte lukta rök annars är hon och pappa illa ute.

 

***

Rebecka står och blänger på dem förbannade violin-noterna, noterna som brukar vara lätta att följa ser nu ut att prata ett helt annan och främmande språk. Fjol för henne va ett sätt att vara för sig själv och inte behöva tänka på en massa regler och på livet bara slappna av men nu när pappa och mamma tyckte hon skulle börja på lektioner har det varit som helvetet all hennes frihet håller på att bli tagen ifrån henne även när de som tar den alldrig menar det. Imorgon skulle även skolan börja om då blir det bara ännu mer att göra ännu fler läxor, igentligen har hon det ganska lätt i skolan hon har inga problem att få höga betyg men det är ju bara själva tanken att behöva få sitta vid en bänk och höra på alla tråkiga lärarna som pratar så långsamt man somnar. I den här stan har dem väl inte råd med annat, men snart ska hon flytta bara att härda ut lite till. Med dessa tankar i huvudet försöker sig Rebecka på noterna igen.

 

***

Lidja hör pappa öppna kylskåpet och ta fram nåt, eller hon vet ju va det är. En öl såklart. Med tunga steg hör hon honnom sätta sig vid soffan och slå på tv:n. Nej fan också det får ju inte hända nu snart kommer nån från socialen då får han inte sitta där! Då skulle han antagligen ruinera allt, få dem att förlora lägenheten. Med snabba steg går hon fram till honnom ger honnom en puss på kinden medans hon tar öl burken och stänger av tv:n. Pappa klagar emot men Lidja tänker inte låta honnom förstöra allt. Sen mamma dog har allt blivit så otroligt svårt. Hon får mest ta hand om allt på egen hand. Men snart får hon flytta hemmifrån bara två år kvar det kan hon klara av att vänta. Lidja tar fram historia-boken ur den slitna skol-väskan, vem orkar igentligen läsa läxor en söndags eftermiddag? Rebecka säkert hon är värsta plugghästen. Söndag.. det betyder att det är bara en natt mellan nuet och en måndag morgon och det betyder skola. Lidja suckar tungt.

***

Rebecka går långsamt genom den välkända grinden. Hon tittar runt, ser på alla glada, ledsna, trötta eleverna. Men alla har något gemenasamt, de är inte ensamma. Rebecka fortsätter genom korridoren fram till sitt gröna skåp. Gör som vanligt öppnar den och stirrar tomt på schemat. Bara för att slippa se på dem andra. Hon tar fram biologi boken och går med hastiga steg och böjd huvud genom de många trappor och korridorer skolan har. Sen sätter hon sig och väntar, 10 minuter kvar tills lektionen börjar.

***

Lidja går genom entredörren. Känner allas blickar riktas mot henne. Många börjar små fnissa och skratta. Oron kryper längre och längre upp i halsen. Tillslut springer hon in på toaletten och låser. I spegeln ser hon sin spegelbild, fattar allt. Lidja sliter åt sig väskan och springer ut. Bryr sig inte om något mer än att springa bort från skolan. Från allt. Vinden dånar i öronen men hon stannar inte för något, inte ens när lungorna bränner och hjärtat slår så snabbt hon tror att den ska stanna. Tillslut viker sig benen för ansträgningen och hon ramlar framåt. Tårarna hittar sin väg och långsamt börjar rinna ner för kinderna. För första gången på 5 år börjar hon gråta. Inte för det som hände idag va en stor grej men för allt som har hänt under dessa år. På den gråa asfalten gråter hon alla tårar som hon hållit tillbacka under åren medans vinden sveper hennes hår.

***

Igen! De slutar alldrig bråka! Rebecka tar på sig jackan och går ut i den kalla höst luften. Vinden låter löven dansa på asfalten medans hon går förbi.

I minst 20 minuter måste hon ha gått förräns hon lyfter blicken. Det hon ser är ”centrumet” i stan. Igentligen är det bara en gata med några få affärer. Det står någon lutad mot en vägg, hon kisar lite och ser att det är Lidja. ”Ska hon gå fram? Vad ska hon säga då? Hej hur mår du vi har alldrig pratat tidigare men men du såg så ensam ut så...”. Rebecka är nära på att sakta vända sig om och gå men.

***

Lidja ropar på Rebecka orden kommer bara ut ur henne. Hon vet inte riktigt varför. De ropar en litet ”hej”. Rebecka tvekar ”klart, vem skulle inte det?” någon man inte ens känner, någon man bara sätt i skolan ett par gånger ropar på dig en måndag kväll ute på gatan. Vem skulle inte tycka det va konstigt? Men Rebecka kommer långsamt närmare med undrande min. ”vad har jag gjort nu! Vad ska jag fan säga nu?” Linnea gryps av panik men det kan hon inte visa nu när Rebecka är brevid. De pratar inte så mycket bara står där och man ser tydilgt att båda inte riktigt vet vad de ska göra. De tittar tysta och tittar på husets och trädens mörka profiler. ”varför är du ute ikväll?” Lidja spräcker bubblan med den tysta frågan. ”mina föräldrar bråkar typ hela tiden, jag orkade inte med dem.” Hon suckar tyst, ”du da?”. Tårar slinker långsamt ut längst kinderna för andra gången under en dag, hon trodde att hon hade gråtit alla men många finns kvar. Ett par armar kramar om henne medans mörkret sluter in dem från resten av världen.

***

Rebecka vaknar inte av skrik och smällande dörrar. Hon sätter sig upp fortfarande halvvaken och lyssnar, det finns en onaturilg fridfullhet i det hela. Långsamt ställer hon sig upp och försöker göra så lite ljud så möjligt medans hon tänker för sig själv vart hennes föräldrar kan vara. ”dem brukar alltid vara vakna vid den här tiden tänker hon för sigsjälv. Hon kikar in i föräldrarnas sovrum. Sängarna är bäddade och allt är som den brukar. Trappstegen knarrar under hennes fötter medans hon fortsätter utforska huset efter dem försvunna föräldrarna. Hon hör ljud från köket och ljudlöst försöker hon se in. ”gumman är det du?” hör hon mamma säga, ”en vanlig fråga varför vara rädd?” med dessa ord ger hon sig mod och går in medans hon svarar ”ja... vart är pappa?”. Mamma ser väldigt uppklädd ut, sminkad med raffinerade kläder. Som vanligt. ”mmmm...mhmmmmh...!!!” hör hon medans hon inser att det där inte är mamma hon vänder sig om och ser den riktiga mamman bunden om en stol. Sen blev allt svart.

***

Lidja vaknar med ett ryck. Något är fel, väldigt fel. Hon hör och ser rebecka framför sig. Hon skriker av smärta, det är ingen dröm hon vet det.

Mitt i natten springer en panikslagen över dem tomma kalla gatorna.

***

Rebecka skriker, hon känner hur hand och fotbojorna bränner mot huden. Men inte nog med det mannen framför henne skriker och kastar blixtrar som träffar en som en granad. ”säg! Vart är den?! Din tjuv säg vart den är!” skriker den okända mannen. Rebecka gråter av smärta ”vad pratar han om?”. Hon slutar kämpa emot levande här ifrån kommer hon inte ändå hon låter den blodiga och såriga kroppen falla mot golvet. Det är då hon hör mannen skrika. ”rebecka lever du? Säg att du lever rebecka! Snälla..” det är Lidjas röst, hon hör det tydligt ändå om hon gråter tårar som en flod. Men rebecka orkar inte svara, tröttheten tar överhanden och sakta somnar hon mellan vännens armar.

***

Tårarna slutar inte rinna. Igentligen vet hon inte varför, hon har inte ens känt rebecka i två dygn och nu står hon här och gråter för henne.

Doktorn kommer ut undrar om hon ska gå eller inte. Han babblar om allt möjligt, ställer henne frågor och tittar konnstigt och oroad på henne. Undrar säkert hur en som hon kan vara vän med rebecka. I minst 20 minuter står han där och ändå får hon inte reda på den ända frågan hon har, hur mår rebecka?

Ännu längre tid går och tillslut kommer en sjuksköterska ”lidja trönqvist? Ni måste gå nu” lidja sätter sig upp och traskar iväg så långsamt hon kan för att visa hur lite hon bryr sig om alla dessa idiotiska människor. Det ända hon vill är att veta om hennes nya och enda kompis mår bra. Medans hon ännu en gång passerar dem tomma gatorna tänker hon för första gången genom det som faktiskt har hänt. Sånt brukar inte hända i verkligheten, det är sånt man ser på film. Vad ville mannen? Hon anstränger sig för att försöka komma ihåg mer från den kvällen men allt är insvept i dimma. Tankarna hoppar till det som hände tidigare på den kvällen, uppvaknandet. Det kändes som hon såg i framtiden. Men kan det verkligen ha hänt? Eller va det typ en sanndrömm? Hon har hört talas om sånt men alldrig om personer som ser i framtiden. Eller jo men det har alltid varit en bluff.

Lidja tittar upp och ser den bruna trädörren till den lilla lägenheten framförsig. Redan här ifrån hör hon tv:n och pappa som... nej! Hon hör inte honnom! Igentligen är den inte något att vara rädd för, han kanske har somnat.. men Bilderna är tillbacka och hon ser sin pappa skrika och sen en man som sjuter. ”PANG!” skottet ekar genom natten, lidja krånglar fram nycklarna och kastar sig in i lägenheten, men det är för sent.

***

Rebecka vaknar hon känner sig omtumlad men annars bra. Hon vet att det hela bara va en läskig dröm. De rena lakanen känns lätta under fingrarna och kudden känns som vanligt. Hon öppnar ögonen berädd på att se sitt vanliga vita rum framför sig. Men det hon ser chockar henne. Framför henne står en sjuksköterska som ser glad och orolig på henne. Blicken sveper över sjukhusets blåa väggar och till sist på sig själv, hon är insvept i täcken ända upp till öronen, det ända som sticker ut är en arm där långa slangar går in och ut. Runt handleden finns brännmärken efter handbojorna. Det är droppen som får henne att förstå vad är sanning och vad va dröm.

hon har läkt otroligt fort, det är inte ens möjligt” hör hon sjuksköterskan viska utanför dörren. ”ni måste ha sett fel. Du kanske va trött linda.” hörs en okänd mans röst, förmodligen en doktor. ”nej nej! Hon hade stora sår på ryggen och benen! Har du inte sett hur fort hon har läkt eller?” fortsätter sjuksköterskan som heter linda. Disskussionen fortsätter utanför i sjukhusets korridor. Under tiden tar hon tiden att undersöka rummet och benen. Hon kommer ihåg hur ont det gjorde varje gång blixtrarna träffade, hon kommer ihåg blodet. Men nu är det ända som syns små ärr. Så måste det vara på ryggen med för ont i den har hon inte. Efter lite fundernde om benen skulle hålla upp hennes vikt ställer hon sig upp. Hon kan ta sig runt som inget någonsin hade hänt. Som tur är kommer ingen in medans hon undersöker rummet.

Inte förräns klockan 19.00 kom maten, någon äcklig soppa med bröd som rebecka glufsade i sig ändå.

***

Lidja väntar och väntar på den äckliga plaststolen på sjukhuset. När hon tillslut kommer in får hon se sin kompis ligga i sängen helt orörligt. Hon ser det framför sig, hon på rebeckas begravning.. ”nej” hon skakar på huvudet för att få bort dem dumma tankarna och går försiktigt fram. Lidja tar rebeckas hand och ser hur hon försiktigt öppnar ena ögat. Det tar inte mer än en sekund sen hänger en väldigt glad rebecka runt hennes hals, förvånad men med ett stort leende kramar lidja tillbacka. Så sitter de tysta för några långa och magiska sekunder. Sen hörs det steg utanför dörren och rebecka går tillbacka ttill den orörliga sjuka kompisen hon va när lidja kom in i rummet.

Resten händer fort, rebecka får prata snabbt med doktorn som ger henne antibiotika och andra mediciner och sen får de fritt fram att gå. Snabbt och smidigt är de ute på gatan och går. Under tiden de är tillsammans glömmer de bort att de är själva med ingen annan än varandra.

Det är lidja själv som börjar prata om allt konstigt hon har upplevt, fast hon försöker undvika att prata om kvällen rebecka hamnade på sjukhus och om hennes döda pappa. ”har du också känt av något konstigt? Typ magiskt?”. ”... jo, tycker du inte att det är lite konstigt att två dagar efter jag va nära på att mista livet är jag ute och går?”, ”jo men det som har hänt mig är ännu konstigare, detta kommer låta sjukt. Jag kan typ se i framtiden.” rebecka lyssnar noga men verkar inte tycka att rebecka är galen så hon fortsätter. ”jag vaknde mitt i natten och såg framför mig det som skulle hända dig bara en stund efter. Det va ingen dröm.” rebecka lynnar lika noga som förut och lidja drar en lättnads suck innomsig, hon har verkligen hittad en sann vän.

***

Rebecka vaknar ännu en gång i en främmande säng, denna gång hemma hos lidja. De har fattat att de är själva nu. Men vad väntar dem igentligen?

vad som väntar er? Det ska ni snart få veta!” det är mannen, mannen som va nära på att döda henne. Långa, svarta rep tar tag i henne och Lidja. Som de hade eget liv. ”gör ingen motstånd då blir det bara värre, jag lovar er. Hahaha” säger mannen medans han kniper sin han hårdare. Samtidigt hårdnar repen runt kroppen. Han verkar ha kul med att se dem lida. För repen bränner som handbojorna för tre dagar sen, om inte ännu mer.

Vad som hände efteråt är suddigt. Någon de alldrig sett forut sätter på dem ögonbindel. De hör ljud, röster, steg men fortfarande kan de inget se. Det ända rebecka är säker på är att de blir lastade på något slags fordon.

***

Lidja försöker vara så lugn hon kan och röra sig så litet så möjligt. Under resan försökte hon långsamt ta sig loss men repen hårdnade så hårt att hon nästan inte kan andas.

så, är det dem här små maskarna som ska sätta käppar i hjulet för oss? Hörs en kvinno röst säga. Det är en röst lidja har hört förut, en röst som hon har saknat. En röst hon skulle kunna känna igen från andra sidan världen. Det är mammas röst. ”sätt dem i ett säker rum, de får vara under övervakning hela tiden lämna dem inte med blicken en enda sekund vi vet inte vad de har för krafter än. De kan vara riktigt farliga speciellt nu när de inte kan kontrollera dem.” lidja fattar inte hon är helt säker att det är mamma, men på samma gång är det någon helt annan.

Lidja blir tagen till ett rum de tar av henne tyget runt munnen och ögonen, när hon tittar runt ser hon bara metall, det är övverralt. Som i ett fängelse. Fem vakter står runt i rummet som ”mamma” hade sagt, om det verkligen va hon. Vad skulle hända henne? Vart är Lidja?

***

Rebecka förs runt i långa korridorer, ut och in genom dörrar. Hon hör kvinnan och mannen prata, ”det är för farligt att ha båda här, om de har två krafter som kompletterar varann vet du vad som kan hända.” säger mannen, ”jag vet, jag är inte en idiot markus, vi måste göra oss av med en av dem. Den andra kan vi använda till vår hjälp. Och jag vet vem denna är.” säger kvinnan medans hon skrattar. ”ta denna till rummet... ni vet.” kvinnan låter mystisk men Rebecka förstår, det är hon som är skräpet, det är hon som ska bort. Rebecka ställer sig upp och skakar hysteriskt av ögonbindeln och börjar springa panikslagen mot det hon tror är utgången. Alla är nu mer eller mindre efter henne. Hon hör ett skrik, hon vänder sig om, hon ramlar, hon slår i huvudet. Nu är det kört på allvar, nu finns det ingen som kan komma och rädda henne, nu finns ingen Lidja vid hennes sida, hon är helt själv i ett blodröd hav.

Rebecka rycker till hon sitter i ett rum, helt omringad i järn och soldater. ”Melissa...” hörs mannen som är som klistrad i hennes huvud säga, ”kalla mig inte det din larviga mask!” ”förlåt, men lyssna vi kan inte döda henne det finns inget som kan det.” ”jag vet och därför får den andra bli offret.” ”hon är din dotter.” ”nej! Sluta! hon är inte det! Hon är bara en feg, mysslyckad människa! Hon ska dödas NU!” ”snälla nej...” ”JO! våga inte sätta dig emot mig!” ”dina order ska följas.” Rebecka fattar allt det behövs ingen facit för detta, det är lidja som ska dödas! Hon börjar gråta, det finns inget hon kan göra.

***

ännu en stjärna dör ut i den mörka himlen, ännu ett skrik hörs i den stilla natten, ännu en oskyldig stjäl faller på det fuktiga jorden. Ännu en eld slocknar i regnet. Den kommer alldrig mer tillbaka.

***

kära dagbok, innat drömde jag om den kvällen då allt hände, då världen vändes upp och ner för mig, du kommer säkert ihåg den. Ja den kvällen för 5 år sen när Lidja dog. Jag tänker på den ibland, om jag kunde ha gjort allt annorlunda om när jag kunde ha räddat henne när jag flydde. Om vad skulle ha hänt om vi alldrig hade träffat varandra den kvällen ute på gatan. Svaret är oklar, jag vet helt enkelt inte. Men jag hoppas. Jag vet att hon alldrig mer kan komma tillbaka men ljuset innuti mig vill inte slockna en svagt ljus återstår.” Rebecka stänger boken, tittar bort mot sin älskade sambo och försöker gömma en tår som vill slinka ner, pappersduken från skrivbordet lyfter och flyger genom luften till henne. Det får en litet skratt ur henne medans hon tittar på honnom ännu en gång.