Du måste berätta det för din mamma eller pappa för då kan dem ta tag i det och säga till lärare eller rektor ;)

När jag var yngre (jag gick i förskoleklass) så var det en kille som retade mig, han sa dumma saker och puttades, och varje dag jag skulle gå till skolan hoppades jag att han skulle vara sjuk så att jag slapp honom. 

På något sätt sa jag det till mamma, men om jag ska säga något pinsamt till mamma, det är alltid mamma, så brukar jag vänta tills jag precis ska gå och lägga mig. Då så ser jag till att mamma har tid, säger att jag vill säga en sak, så sätter jag mig så att jag inte tittar in i hennes ögon, t.ex rygg mot rygg och sedan så säger jag det. 

Men det ska inte vara pinsamt att säga sådana här saker till sina föräldrar, det är viktigt att prata om mobbning innan det går för långt. Dina föräldrar vill säkert inget mer än att du ska ha det bra och blir nog glada när du ger dem detta förtroende.

Killen som retade mig frågade faktiskt chans på mig sedan, så killar är lite konstiga, förstår du. Det ledde till att vi senare blev bästisar med flera förhållande tills han och jag bytte skola, till två olika. Vi har lite kontakt vi sms, och jag saknar honom faktiskt såhär sex år efter att han mobbade mig!

Hoppas du orkar läsa och att det var till hjälp 🙂

Vem är det?? Som är taskig?!?

Albin, du vet..

Ja.. Han e dum, men ibland okej, men för det mesta dum.

Du måste säga till en vuxen, eller en kompis, vem som helst funkar faktiskt att denna killen är dum mot dig. Då kan denna personen berätta det för en lärare eller dina föräldrar om du inte vågar öga mot öga. Men det kan vara så att killen är kär i dig och bara vill ha din uppmärksamhet, trust me, det har hänt förut… Barn kan ha svårt att berätta om sina känslor på ett bra sätt ^^ Men berätta för någon, eller kan du och Elin gå och prata med en lärare som säger till dina päron, allt löser sig tjejen :)

Du ska verkligen inte skämmas för att berätta för dina föräldrar! Jag har fått berätta ganska många grejer som jag har mått dåligt över. Jag vet hur det känns att bära runt på en stor klump i magen och inte veta hur man ska säga det. Egentligen finns det inget att vara rädd över. Nu vet jag inte hur dina föräldrar är, men jag är säker på att dom kommer ta det bra. Det är absolut inte ditt fel! Om det är någon som ska skämmas så är det den där killen, inte du.

Bestämd dig för vem du vill prata med. Om det är mamma eller pappa du litar på mest och som du har lättast att prata med. Vänta på ett bra tillfälle (men vänta inte för länge) och säg det. Jag brukar inte ha ögonkontakt (kan bero på att jag ibland börjar gråta, oftast av lättnad) eftersom jag tycker det är lättare.

Om inte din lärare bryr sig kan du prata med rektorn. Eller någon annan lärare. Eller kuratorn/skolskötekan.

Just det, glömde - om du vill ha hjälp med att våga berätta något kan du alltid ringa till bris på 116 111 eller gå in på deras hemsida.

Om det är jobbigt att berätta det för dina föräldrar kan du kanske skriva en lapp och ge till din mamma? Där det står som det är.

Lycka till! :)