Vill ha smått kritik av er unga på den här sajten, skulle vara kul att höra någon säga vad dom tycker om min lilla berättelse.
Skulle vara skönt att höra någon under 16 år ge kritik :D

Här kommer berättelsen!

äntligen! Penelope, även kallad Pen, stod vid trappan som ledde upp till James. Egentligen tyckte hon att det bara var nonsens, Liza hade fått för sig att Pen var kär i James, och nu hade Liza tvingat Penelope att hälsa på James. Okey, James var snygg, hon gillade honom liite, men inte var det riktigt kärlek. Hon tog ett steg i trappan, men hennes blick svepte mot hissen som stod rätt undangömd och skrotade. Kanske den funkade ..? Hon hoppade lätt som en fjäder ner från trappan, hon älskade att hoppa, och skyndade sig mot hissen. Hon granskade den nogrant. Den var alldeles kallt grå, och det fanns en stor irriterande röd knapp på hissens ena sida. Hennes finger darrade när hon tryckte på knappen. Ingenting hände. Det hördes bara ett dovt surrande från luftkonditoreringen. Med en beslutsam grimars tröck hon till på knappen en gång till, och den här gången började dörrarna öppna sig, sakta. Den gnisslade, men det funkade. Hon steg in i hissens trånga rum, och andades in doften av damm och metall. Hon gillade redan i första stund hissen. Hon hade alldeles glömt bort att hon skulle träffa James, fast allting var bestämt. Hon satte sig ner, och tryckte på en gul knapp där det stod något hon inte kunde tyda. Dörrarna stängdes, och hon satte sig ner. Hon ville stanna här. Det var mysigt. Det fanns en liten lampa i hissens ena hörn som lyste svagt, men lampan gjorde så allting blev … trevligt och mysigt. Hon tittade runt i hissen. Bortsett från lampan så var allt gammeldags och alldeles dammigt. Knapparna som satt på hissens högra sida, var dammiga och det var inte så lätt att se vad som stod på dom. Men hon kunde se hur det stod alla våningars siffror. Med en belåten suck somnade hon in i en välbehaglig sömn. Hon rörde på sig i sömnen, suckade. Ingen, bara hon, visste vad hon hade drömt den dagen då hon sov i hissen. Kanske drömde hon om James, kanske drömde hon om farliga äventyr. Kanske drömde hon om hissen, somsagt ingen visste vad hon drömt om, men dom trodde att det var att hon åkte hiss.

Någon timme efter att hon somnat, vaknade hon. Hon granskade rummet hon var i, men var var hon? Hon gnuggade sig irriterat och trött i ögonen, och då kom hon ihåg allting. Hon var i en hiss, men vad var klockan? Hon letade runt i fickan. Hon svor högt. Hon hade tappat mobilen. Nu hade säkert mamma eller James ringt polisen. Helvette! Plötsligt hörde hon något. Det lät som fotsteg. Någon var utanför hissen!

- Hallå ..? rösten var klar och frisk. Hon bävade innan hon vågade sig på att svara. Vem var egentligen där ute? Skulle hon svara, rättaresagt kunde hon svara? Hon reste sig mödosamt upp, tryckte återigen på den gula knappen och dörrarna öppnades med ett gnissel. Hon kisade med ögonen för att se vem som stod där ute. Det var svårt, solen lyste henne rätt in i ögonen och människan hade en luva på sig, och svart hår.

- Ååhh James, inte visste jag att det var du! hon tog ett prövande steg ut ur hissen. Ja, det var verkligen James som stod där ute. Hon, Penelope, hade somnat i en hiss och sen hade James kommit. Hennes hjärta dunkade. Kanske det ändå var riktig kärlek? Inte visste hon något om det.

- Hej Penelope, skulle inte du kommit till mig för en och en halv timme sedan? Men du kanske hade annat för dig … Låt mig tänka, du hittade hissen va? Men det är en gammal skrothiss, stannat med många folk. Flera har faktiskt dött där, Pen. Lova mig att du inte vistas i hissen mer! James röst lät uppskärrad och han var blev i ansiktet. Det syntes svettdroppar på den alldeles släta pannan. Penelope himlade med ögonen. Varför fick hon inte vistas där? När hon tänkte efter så kanske hon gjort fel. Hissen kanske var trasig, farlig. Hon tittade James i ögonen och han såg in i hennes smaragd-gröna ögon. Hans ögon glittrade.

- Berätta om dom där döttsfallen i hissen, krävde hon fram. James ögon tappade gnistan. Han slokade med hela kroppen, som en vissen blomma. Han kanske hade väntat att hon skulle skrikit "jag älskar dig!" eller någonting i den stilen. Men hon skulle inte säga det. Hon måste ta reda på om det var rätt eller inte. Skulle hon kunna älska James i tider?

- Visst … började han sakta, jag ska berätta. Ge mig lite tid att vänta bara, Penelope. Vissa saker minns man bara om man får tid att tänka på dom.

Penelope himlade än en gång med ögonen, men lät sig själv ge James tid att tänka. Nervöst vägde hon fram och tillbaka på sina ben. Plötsligt sken James ansikte upp i ett stort glatt smile, och han började berätta …

- Du förstår Penelope, vissa saker har hänt, fast man inte tror det. En gång för några år sedan, när hissen stod här, ny, kom det några tyskar som skulle bo här ovanför, några våningar upp. Medans deras lilla son sprang upp för trapporna med pengar till ägaren till det här huset, så tänkte tyskarna att dom kunde åka upp, deras lilla son skulle säkert förstå allting. Dom sa att han var en klok pojk. Dom tryckte på knappen där det stod en 3:a på, ochhissen började hackigt åka upp till våning 3. Du vet, våning 3 år där jag bor. Deras son hade väntat lydigt där uppe, han hade fattat att dom åkt upp med hissen. Men när hissens dörrar åkte upp så fanns det inga tyskar där. Bara en metall-fjäder. Sen syntes tyskarna inte mer. Sonen beskrev allting som en himla mystiskt underverk. Var hade tyskarna tagit vägen? Dom hette förrästen Olof och Annie. Han tysnade och hans blick sa att berättelsen var slut, för den här gången. Penelope sa adjö och började traska i den riktningen hennes hem låg åt. Hela vägen hem tänkte hon på hissen. Hon skulle dit igen …

Nästa dag, tidigt på morgonen, stod Penelope vid hissen igen. Den här gången tvekade hon inte ett dugg, vad skulle kunna hända henne? Det här var bara en mysig, gammal, skrotig hiss. Inget annat. Hon tryckte på den röda knappen, sen den gula. Sen på knappen där en det stod en knagglig 3:a på. Hissen brummade sig igång. Hon vinglade till när hissen började hackigt åka uppåt. Doften av metall blev nästan för mycket. Med ens tyckte hon att hissen inte var mysig längre. Den var hård. Med ett dovt suckande stannade hissen. Hon tittade sig omkring. Inget hade hänt. Plötsligt kände hon ett par fingrar i nacken, och allt blev svart … bara mörker. Plötsligt såg hon sig själv rinna ner i metall, och metallen formades till en metall-fjäder. Penelope Wilton återsågs aldrig mer av världen, bara en metall-fjäder som låg i hissen …

James hörde om Penelopes plötsliga försvinnande. Det kändes som om han skulle dö, han fick aldrig säga dom orden han önskat fått sagt i hela sitt liv. Han satt i stentrappan, och filosoferade. Det hade gått 10 år sen Penelopes plötsliga försvinnande. Han hade skaffat en familj. Han hade en sån konstig dröm, den natten. Att Penelope var där, och hon sa; "kolla i hissen". Skulle han våga gå till hissen? Ja, vad skulle kunna hända? Med vingliga steg tog han sig till hissen. Som vanligt fanns det ingen där. Han tryckte på den röda knappen och granskade dörrarna när dom öppnades. Plötsligt stod någon bakom honom, och han kände hur obehagliga kårar sköts igenom hans kropp. Han vände sig sakta om.James? Rösten var gammal och svag, han hörde det knappt. Men han hörde att någon sa hans namn. Han såg hur någonting glimmade till på hissens golv. Han böjde sig sakta ner, han ville inte ramla, och såg att det var en fjäder av metall. Han tog upp den. Det kändes som om någon fanns där inne. Han hörde sig själv med darrig stämma säga:
- Penelope, finns du i metall-fjädern? Isånafall, jag älskar dig. Hoppas du älskar mig. Han tryckte fjädern mot örat.

- Jag älskar dig med, James. En vind for runt i hissen. Han hörde det knappt. Men någon sade det. Det visste han.