Vilken bra saga! Har du skrivit den själv?

Näe läste i en bok :-)

Nu är den här ändå ganska lång men jag lägger upp den ändå om någon orkar läsa den :)

Det är ett skolarbete. Det är inte rättat någonting, och eftersom att det gått lite tid mellan gångerna jag skrivit på berättelsen så kan det vara att vissa delar är skriva i nutid och vissa i dåtid osv, för jag är väldigt duktig på att byta… Och ja, dom flesta här på sajten vet ju att jag är som jag är… ;)

Mitt mål är mycket klart. Uppdraget jag fått är viktigt och måste avklaras så fort som möjligt. Jag rör mig så fort min gamla rostiga enhjuling förmår. Vilket inte är så fort eftersom att enhjulingen saknar ett hjul.

Den grön-rosa marken med vita kanintofflor på glider långsamt förbi under mig. Träden har blivit blåa och fina såhär på hösten och vattnet som syns i fjärran ser extra brunt ut just idag.

Jag trampar på lite extra och enhjulingen gnisslar till och brakar i nästa sekund ihop. Jag flyger över 10 meter men jag gör inte illa mig. Jag ligger kvar en stund på marken och funderar på vad som just hände. Men sen kommer Fru Lufttrumma förbi med sin lilla bjäbbande minigris Bacon i koppel. Då reser jag mig snabbt upp, om hon hittar mig liggandes på marken så kommer hon att fråga miljoner frågor och det har jag verkligen inte tid med. Jag borstar av mig lite damm och går tillbaka till min cykel. Jag står en stund och tittar på den innan jag kommer på att just det, man kan ju faktiskt inte cykla utan hjul. Att jag inte kom på det tidigare! Jag slår mig själv i huvudet och bestämmer mig sedan för att gå på jakt efter ett hjul. Jag får en snilleblixt, Hjulbagare Rosa-hörlurar i staden kanske har några nybakade, färska hjul! Med stora kliv börjar jag gå in mot staden. Det finns många flera meter breda åar man måste ta sig över för att komma in till staden, men som tur är så är jag bra på att hoppa och tar dom 5 meter breda åarna i ett enkelt skutt. Jag kommer ganska snabbt in till staden som är kaos av folk som åker runt på sina bullriga activboards och ungarna som leker med pennvässare. Som tur är så hittar jag ganska lätt till Hjulbagaren och väljer ett snyggt, alldeles nybakat blått hjul. Nu kommer ett nytt problem, hur jag ska få hjulet tillbaka till min cykel. Jag inser att nu har jag ett nytt problem. Jag måste få hjulet tillbaka till min cykel på något vis. Jag ber hjulbagaren att ha kvar hjulet en liten stund medan jag går och fixar en sak.

Jag springer runt på torget i hopp om att hitta något som kan hjälpa mig. Bingo! Jag hittar en affär där man kan hyra flygande väskor. Jag springer snabbt in och hyr en stor väska i några timmar. Sedan går jag tillbaka och hämtar hjulet. Jag stoppar det försiktigt väskan och sen sätter jag mig uppe på väskan själv för att slippa gå. Sen flyger jag iväg och kommer snabbt tillbaka till min cykel. På något sätt lyckas jag få fast hjulet och äntligen kan jag fortsätta. Jag är lite orolig över att jag inte ska hinna fram efter allt det här men samtidigt är jag glad att jag äntligen kan åka vidare.

Men jag hinner inte långt innan jag ser något konstigt kanske 30 meter framför mig. Det ser ut som små lila bollar som hoppar runt. Jag saktar ner farten en aning och snart kommer jag riktigt nära de små bollarna. Plötsligt stannar allihopa upp och ställer sig på en rad på stigen. Jag ser då att de små bollarna har ögon och nu tittar de allihopa på mig. Jag stannar och kliver försiktigt av cykeln. Länge, länge, sitter bollarna och bara stirrar på mig. Efter en stund börjar dom hoppa. Dom hoppar och hoppa och börjar sedan studsa runt i en cirkel runt mig. Sen börjar dom ropa ”Åh vad kul, åh vad kul!”

Jag förstår inte vad dom menar. Dom verkar inte farliga i alla fall. Försiktigt försöker jag berätta för dom att jag har bråttom och verkligen måste vidare. När dom äntligen hör mig så stannar dom upp. Dom ställer sig på en rad igen och tittar på mig med sorgsna ögon.

”Men, men…”, börjar en av dom. ”Vi trodde att du verkligen ville träffa Salem al Fakir.”

Jag tittar på dom med vidöppen mun. Salem al Fakir! Han är min största Idol. Någonting säger mig att dom inte ljuger, om jag följer med dom så får jag verkligen träffa honom. Men jag måste fortsätta vidare. Hur ska jag kunna välja? Jag står och funderar en stund och dom små lila bollarna står hela tiden och tittar på mig med hoppfull blick. Men så bestämmer jag mig ”Jag är ledsen” säger jag och ler mot dom, ”men jag måste åka vidare”. Så tar jag min cykel, vinkar åt dom små bollarna och åker sedan vidare.

Återigen så åker jag en bit och sen är jag tvungen att stanna igen. På bron som jag måste över ligger en jättestor sten. Vem som har lagt dit den och varför, det vet jag inte. Det enda jag vet är att bron är enda vägen för att ta sig över ån som är för bred, till och med för mig, för att hoppa över. Om jag bara kommer över till andra sidan ån så är jag i princip framme. Jag kommer bara på ett enda sätt att komma förbi och det är inte ens säkert att jag lyckas.  Men jag måste försöka. Jag tar min cykel och går så att jag bara står någon meter från stenen. Sen räknar jag långsamt till 3 och kastar upp cykeln i luften, över stenen. Sen tar jag snabbt ett stort skutt, glider över några centimeter från stenen, landar på andra sidan och fångar sedan cykeln innan den slår i marken. Jag hinner inte fundera på vad jag just gjorde utan skyndar mig snabbt vidare. Bar 20 m senare ser jag den lilla klotformade byggnaden som är så liten att den bara når mig till knäna. Jag lägger ifrån mig cykeln och ställer mig på knä bredvid den lilla byggnaden och knackar sedan försiktigt på dörren. Snart kommer en väldigt liten människa ut. Alla kallar honom Påven, varför vet jag inte. Han tittar på mig och frågar sen ”Jaha, vad vill du då?” med pipig och nasal röst. Han låter grinig så jag försöker göra mitt ärende kort. ”Jag har ett uppdrag” svarar jag och ger honom en lapp. Han hummar för sig själv när han läser lappen. Utan ett ord vänder han in och stänger dörren efter sig. Det känns som en evighet innan han han kommer ut igen och har då med sig flera små människor som drar en vagn med en påse på. ”Varsågod” säger han och jag tar snabbt påsen och springer sedan snabbt tillbaka till cykeln. ”Tack” ropar jag och cyklar sedan iväg i ilfart. Nu har jag verkligen bråttom. Jag sneglar på klockan, 25 minuter! Jag håller påsen i ett fast grepp och trampar så snabbt jag kan. Inte förrän det är försent kommer jag ihåg stenen som ligger på bron. Jag hinner aldrig bromsa så jag tar ett snabbt beslut. Jag ökar farten ytterligare och bara en liten bit från stenen hoppar jag, med cykeln och allt. Däcket skrapar i stenen en aning men jag lyckas balansera upp det hela och landar graciöst på andra sidan och fortsätter sedan i samma rasande fart. Jag tar en omväg från det stället jag mötte de små lila bollarna på. Jag har inte tid att bli stoppad. Jag får visserligen köra igenom skogen och håller flera gånger på att köra omkull på grund av alla rötter men jag lyckas hålla mig på hjulen. Jag kommer efter en stund ut på stigen igen men hinner inte många meter innan cykeln helt plötsligt försvinner under mig. Jag flyger återigen flera meter en den här gången landar jag på en massa madrassblommor så det blir en mjuk landning. Jag suckar djupt och funderar på vad som hände med cykeln den här gången. Jag blir förvånad när jag ser att hjulet har lossnat, igen. Det har jag verkligen inte tid med! Men, eftersom att jag redan monterat ett cykelhjul idag så vet jag ungefär hur jag ska göra och det går fort att få fast hjulet igen. Efter det cyklar jag om möjligt ännu fortare och det är en lättnad när jag med ungefär 5 minuter till godo öppnar den stora kamouflagefärgade dörren till en stor grå byggnad. Jag vet precis vad jag ska och springer genom dom stora korridorerna. Jag stannar utanför en dörr och knackar försiktigt på. En man öppnar och jag berättar mitt ärende och han släpper in mig. Dom två personerna som sitter framför en varsin spegel följer mig med blicken när jag närmar mig. Jag går fram och öppnar påsen och dom både kikar nyfiket på innehållet. Sen tittar dom på mig och nickar gillande, jag ler tillbaka och lämnar sedan påsen till dom. Jag smyger försiktigt ut genom dörren och känner mig sedan nöjd med mig själv. Äntligen kunde jag leverera hårsprayen till Jedward.

;)